Titelsidan och stämningar

Den andra bilden jag målade i Secret Garden: namnskylten eller vad man ska kalla den. Jag älskar mina Staedtlers! Bilden är målad med 10-paketet. Medan jag tog och bearbetade fotot till inlägget slogs jag av otroligt starka minnen och känslor av kvällen när jag målade bilden. Det är ofta så, det kan komma en låt eller en maträtt eller en plats man kommer till och så är man tillbaka i tiden till något helt annat sammanhang där den grejen fanns för första gången. Som till exempel när jag var på fotoresa i Norge så lyssnade jag sjukt mycket på den här låten:

Så när jag tittar tillbaka på bilder från den resan hör jag låten i huvudet, och när jag lyssnar på låten så kommer så starka minnen av vandringsstigar och norska höstfjäll så det är inte klokt! Men anyhow, tillbaka till Secret Garden. När jag målade den här så hamnade vi i ett storgräl med fästmannen som på den tiden "bara" var pojkvännen. Vi var nämligen i färd med att titta på hus och springa på visningar och knarka Hemnet, och vi hade hittat en helt otroligt fin villa i Åkersberga som vi båda blev mer och mer förtjusta i. Så upptäckte jag kvällen innan visningen, att huset låg alldeles jätteinnantill en... håll i er nu.. LEKPLATS!!!! Arrrrgghhh! Min attityd till barn är väl kanske inte den allra bästa, fast jag älskar alla barn som finns i min närhet (som är typ 3 stycken) så har jag rätt svårt för barn som generellt fenomen och håller mig gärna på armlängds avstånd. Jag värdesätter lugn och ro väldigt mycket. Jag är extremt introvert och har ett enormt behov av att kunna dra mig tillbaka och koppla av i lugn och ro. Och en stor anledning till att vi gav oss på att köpa hus utanför stan var ju att vi båda ville ha det lugnt och skönt omkring oss, och det rimmar rätt illa med en lekplats från vilken man dessutom kan se in på uteplatsen.

När jag upptäckte lekplatsen förklarade jag på en gång att detta är en absolut dealbreaker och vi avbokar visningen. Stefan fick tokspel på detta! Han hade tusen anledningar - tyckte han - att bli helt bananas. Han fick för sig att jag tyckte hans dotter var jobbig. Han surnade på att jag inte hade upptäckt lekplatsen tidigare. Det ena med det andra med det fjärde. Medan han gick omkring i lägenheten och det liksom pyrde och ångade från hans öron av ilska, satt jag och målade den här bilden. Jag tänkte liksom att förr eller senare lugnar han väl ner sig. Sen visste jag inte riktigt hur jag skulle reagera för i vårt förhållande är det vanligtvis jag som blir sur och förbannad av lite olika skäl :D så jag satt bara vid köksbordet och målade på. Redan här kunde jag intygamålandets avslappnande kraft för medan jag satt och målade i godan ro så gick pojkvännen omkring och nästan frustade av ilska. Men till slut så lugnade han ner sig och bad om ursäkt och vi pratade och redde ut allting.
Så det är det minnet jag får när jag tittar på den här bilden. Den typ hittills enda gången min kille blev sur och inte jag!
Hur det gick med huset? Som en del av kompromissen gick jag med på att gå på visningen. Väl där kunde jag konstatera att lekplatsen som bestod av en gungställning var helt övervuxen och barnen lekte på en ny lekplats en bra bit bort. Jag blev betydligt mer förälskad i huset än Stefan och grämde mig över den förlorade budgivningen ända till den dan vi fick syn på... men det får bli en annan historia! :)